Till prenumerationssidan Länk till PDF-fil
Annonser

 
     
 
Foto: Gabriela Cartagena Romero   
Hajen, rösten som fångar
Intill Amanda Bergmans tekopp står en fin, gammal loppisköpt kakburk. Hon är iklädd en röd jacka och har mössa och halsduk på sig. Dagen efter ska hon åka till Italien för att kompa hennes kompis musikprojekt Winter Took His Life.

Men i maj ska Amanda ut och spela under sitt eget namn, Hajen. Hon har fått mycket uppmärksamhet för sin pianobaserade, innerliga musik och har spåtts vara nästa stora ”pophopp”. Själv är hon ambivalent inställd till alltsammans. Men hon ska nu, efter några år i exil, flytta tillbaka till den by i Dalarna där hon växte upp. För att få ro att skriva.
    – Jag ska flytta hem och hänga med mina djur, glida runt i skogen, spela piano i lugn och ro och bara försöka ge det här en chans… kanske. Vi får se.
    När hon var liten spelade Amanda främst fiol men hittade så småningom fram till pianot därhemma.
    – Jag tror att det började med att jag hade hästar när jag var liten och var tvungen att gå upp jättetidigt. Så jag var sjukt morgonpigg och det var så dåliga barnprogram att det enda jag kunde göra var att plinka på pianot. Och höra hur det dunkade i taket för att jag väckte folk, säger hon med ett skratt.
    Det var först förra våren som hon började göra Hajen-låtar.
    – Jag bodde i Norge ett tag och bakade pizzor i några månader, i en liten skidort, en riktig håla där ölen kostade en miljon. Det fanns ju inget att göra, ingen distraktion och inga intryck, och så hade jag gjort slut med min pojkvän precis. Man tvingades tänka mycket och det triggade igång det hela.
Finns det planer på en skiva?
    – Jag har aldrig riktigt tänkt så att jag vill ha en skiva i bokhyllan när jag blir gammal. Men jag har lite lösa kontakter med små skivbolag, som jag tycker representerar det jag känner kring musik. Det är ändå fint att det finns människor som verkar tycka om det genuint och inte bara för att det är en hype eller vad man nu vill kalla det. Det blir nog något men med tanke på hur seg jag är så är det mer realistiskt att det blir en EP.
    Amanda Bergman berättar att hon är väldigt självkritisk och har svårt att ta beröm.
    – Jag har ju en sida som jag ibland kan förakta, som tycker att det är gött att sitta där och få en applåd. Jag är ständigt i starka konflikter med mig själv när det gäller min musik. Det kan vara enkla saker som om någon kommer fram efteråt och säger, ”fan, vad bra det var”. Vad ska man säga då? ”Jaha, kul, tack. Hur är det med din pappa, då?” Sånt där har jag väldigt svårt att hantera. Samtidigt vill man inte gömma sig heller.
Om man googlar ditt namn och Hajen så får man reda på att det finns en haj på Universeum som heter Amanda.
    – Är det sant? Då ska jag gå och hälsa på henne. Annars kommer det mest upp saker om Hajen-filmen, så jag funderar på om jag måste förena mig med det på något vis. Börja ha ledmotivet som intro när jag spelar eller något, säger hon och skrattar igen.

Björn Schagerström
 
     
 
Fuck Buttons – Provokatörerna
Dälek – att andas musik
Nile – tar historien till hjälp
Pascal – En orkan av kärlek och hat
Mathias Skeppstedt listar 2009
Fler artiklar
 
     
 
Up North – anglofil gitarrindie
Tildeh Hjelm – känslotyngd med sikte på ryggmärgen
This Is Head – mellan malande rock och varm dansmusik
Riddarna – lekfull rock n roll
MOA, full utlevelse
Skilla, tilltalande smältdegel
Mer blågult guld
 
     
 
 
 
 

Bookmark and Share

 
info@groove.se   Box 112 91, 404 26 Göteborg    Telefon 031-833 855   Ansvarig utgivare: Gary Landström