Till prenumerationssidan Länk till PDF-fil
Annonser

 
     
 
Foto:    
Gossip, små förändringar i global skala
Okej, kan alla som bekantat sig med en träskpunkig discotrio från Arkansas ledd av en klotrund, lesbisk sångerska med en vit planets dragningskraft och en svart stjärnas själfulla röst räcka upp handen? Okej. Då är det på tiden att ni gör det nu.

Vanligtvis brukar man behöva smörja och lirka lite för att få artisten man intervjuar att sänka garden – i synnerhet när man ringer och stör mitt under arbetet. Men The Gossips grundare, låtskrivare och gitarrist Nathan Howdeshell, mer känd som Brace Paine, är genast överraskande hjärtlig och engagerad.
    – Vi håller på att spela in videon till vår kommande singel Heavy cross, förklarar han entusiastiskt. Beth är mitt uppe i en scen, så jag och Hannah hoppar in och hjälper till med intervjuerna.
    Hannah Blilie är trummis sedan Standing in the way of order, vars metronomiskt exakta stil stramade åt trions uttryck och bidrog till att just det albumet blev deras efterlängtade genombrott. Och sångerskan Beth Ditto? Tja, vi återkommer till henne.
Drar ni lott om vem som åker på den svenske journalisten?
    – Nej, absolut inte! skrattar Nathan. Herregud, jag älskar ju Sverige! Jag hade en fantastisk tid senast jag var där. Du vet, vi spelade på en söt, liten festival. Det var på något slags fält, och där fanns bara två tält?
Accelerator?
    – Kanske. Det var i alla fall en väldigt fin och intim stämning där. Jag minns att jag kunde kolla in TV On The Radios konsert från scenen vi stod på. Det var toppen.
Och ni ska väl spela på Hultsfredsfestivalen i sommar, inte sant?
    – Japp. Jag ser verkligen fram emot att få komma tillbaka till Sverige. Det är en sådan estetisk plats. Byggnaderna är så vackra, och alla där verkar vara så intresserade av konst och musik. Du vet, det är helt enkelt en väldigt fin energi där.
Verkligen? Är det säkert att du inte bara är artig nu?
    – Ja! Det är något modernt med svenskar. Ni är liberala. Ni är roliga. Det är sant!

Att utländska artister hyllar Sverige är knappast särskilt ovanligt. Det brukar röra sig om antingen ett billigt marknadsföringsknep eller en skev romantisering av småstadsliv och glesbygdsidyll. Inget av dessa alternativ stämmer dock i Gossips fall. Man kan helt enkelt inte kritisera dem för att vara vare sig beräknande eller blåögda.
    – Vi kommer från Arkansas, från Södern, berättar Nathan. Jag växte upp på en gård bland kycklingar och kor, medan Beth växte upp på en trailer park.
Är det sant? Hur var det?
    – Förskräckligt. Verkligen, verkligen förskräckligt. Det var en mycket dålig erfarenhet.
Usch då. Lärde du dig något av den då?
    – Jo, absolut. Den fick mig att förstå att jag var tvungen att göra något vettigt med mitt liv. Och eftersom det inte fanns något att göra där, eftersom jag inte hade så många vänner, kom jag att bli besatt av musik istället.
     Arkansas till Olympia, Washington – en mindre stad med en större roll i musikhistorien. Det är i Olympia de i indie-kretsar smått legendariska skivbolagen Kill Rock Stars och K Records har sitt säte, och det var också där band som Bratmobile, Sleater-Kinney och Bikini Kill under 90-talet startade den rastlösa, smutspunkiga och smått vrålförbannade våg av feminism som kom att bli känd som riot grrrl-rörelsen.
    – Det var en fullkomligt fantastisk miljö att komma till, säger Nathan smått lyriskt. Konstnärer, musiker, punkare – alla bara hängde med varandra och var positiva och liberala och… Intressanta.
    Och det var också i Olympia som Nathan en dag, efter att han tillsammans med den uttråkade trummisen Kathy Mendonca tramsat runt lite i replokalen, ringde upp Beth, förklarade att han precis skrivit en enligt egen utsago värdelös låt, och att han ville att hon skulle sjunga på den. Och därmed var Gossip bildat. Kort därpå fick trion sin första spelning. Och sedan dess har de under tio års tid mer eller mindre konstant turnerat samt hunnit spela in fyra album, purfärska Music for men inräknat.

Mot den här bakgrunden framstår med ens Gossips till synes motsägelsefulla musik som betydligt mer logisk.
    Vi har å ena sidan Nathan: en inbiten musiknörd som spenderar de ensamma dagarna i pojkrummet framför skivspelaren – alltmer uppslukad av punk, lo-fi, alternativ rock och i stort sett alla andra musikvarianter som föredrar uppriktighet framför professionalism.
    Vi har å andra sidan Beth: ett husvagnsbarn uppfostrat mitt i det amerikanska bibelbältet. Via den baptistiska kyrkan kommer hon tidigt i kontakt med gospelmusiken, hon upptäcker Mama Cass, Gladys Knight och Mahalia Jackson, och medan hon för full hals skrålar i familjens trånga kök, utvecklar hon den omfångsrika, oskolade och oändligt själfulla sångstil som blivit hennes (eventuellt) främsta kännetecken.
    Och om vi tar de här två personligheterna och placerar dem i den amerikanska indierockens mecka mitt under en pågående feministrevolt? Ja, då blir med ens Nathans och Beths val självklara, och det framstår som fullt naturligt att Gossip geggade ihop gospel, blues, punk och indierock och stöpte om smeten i sin personliga disco-form.

Gossip har med tiden förfinat sitt uttryck, och deras gränsöverskridande musik har i takt med att trender kommit och gått beskrivits på vitt olika vis. En sak har dock förblivit konstant, nämligen fascinationen för bandets frontfigur: Beth Ditto.
    Beväpnad med en reagansk accent, en stor portion attityd och ett särskilt intresse för mode, öppet homosexuell och lika kort som bred – Beth syns och hörs. Hon avskyr det värderande uttrycket överviktig och kallar sig hellre fet. Hon dansar gärna runt i underkläderna och prydde nyligen omslaget till en av Storbritanniens största musiktidningar iklädd endast evadräkten.
    Det faktum att Beth är en rund, vit husvagnstjej som sjunger som en svart kvinna, det har stuckit mer i ögonen på den magra, politiskt korrekta indie-publiken än vad denna någonsin skulle våga erkänna. Samtidigt har hon också blivit en banbrytande modeikon och en hjälte för många storväxta och homosexuella och storväxta homosexuella.
    Och Nathan tillhör hennes fans:
    – Jag tycker att det är beundransvärt. Jag menar, hon för ju fram ett så positivt budskap. Hon är ett bevis på att ett band kan handla om så mycket mer än bara musik.
Du är aldrig orolig för att musiken ska hamna i hennes skugga?
    – Nej, jag tror inte att sådant där behöver krocka. Du vet, vi är skitnöjda med vår nya skiva. Om folk gillar den så gillar dom den, och om dom inte gillar den så gillar dom inte den. Så är det bara. Och jag är säker på att det finns människor som älskar Beth som hatar vår musik.
Och vice versa?
    – Ja, självklart! skrattar han. Du vet, du kan bara inte gå hem hos alla.
Men du tror på musikens förmåga att förändra människor?
    – Absolut. Musik kan påverka människor på så många olika vis. Ta mig till exempel. Jag kommer ihåg första gången jag hörde bandet DNA och tänkte: herregud, det där kan ju jag göra! Musiken var så himla fragmentarisk och oslipad samtidigt som den ändå berörde mig på djupet. Och då fattade jag att musik inte behöver låta på ett visst vis, utan att man är fri. Man kan göra precis som man vill.
I en större skala då? Kan musik förändra världen?
    – Ja, det tror jag faktiskt. Ja!
    Men även om Gossip har globala ambitioner, är det ändå små, enkla förändringar de hoppas åstadkomma. Det handlar om en uppmaning till lyssnaren att stå för sina åsikter, att stå på sig, att våga se mörkret i ljuset och använda sämre erfarenheter i ett positivt syfte. Och i just det avseendet är det tydligt att Gossips rötter sträcker sig hela vägen ner till den gamla Södern.
    – Gospel, blues, all traditionell svart musik är ju i grund och botten livsbejakande, påpekar Nathan. Jag menar, jag kan verkligen inte föreställa mig ett värre liv än det många svarta levde då den här musiken uppstod, och ändå lyckades dom göra musik med en sådan energi – musik som är lika positiv som den är sorgsen. Jag tycker att det är fascinerade.

Fredrik Franzén
 
     
 
Fuck Buttons – Provokatörerna
Dälek – att andas musik
Nile – tar historien till hjälp
Pascal – En orkan av kärlek och hat
Mathias Skeppstedt listar 2009
Fler artiklar
 
     
 
Up North – anglofil gitarrindie
Tildeh Hjelm – känslotyngd med sikte på ryggmärgen
This Is Head – mellan malande rock och varm dansmusik
Riddarna – lekfull rock n roll
MOA, full utlevelse
Skilla, tilltalande smältdegel
Mer blågult guld
 
     
 
 
 
 

Bookmark and Share

 
info@groove.se   Box 112 91, 404 26 Göteborg    Telefon 031-833 855   Ansvarig utgivare: Gary Landström