Inga lika klara hittar som Double nature eller Dog wash, men laddat med låtar som landar på alla fyra benen hur noga man än undersöker dem. Jag hade hoppats på att bandets grundbult Ralf skulle göra sitt supersvåra, supertunga och supermörka album, men det får bli en annan gång. På skivan blandas istället negativa riff med positiva motsatser som i Lonely och The man, the myth, the wreck – och det funkar bra det med, som vanligt med Mustasch.

    Borta från bandet är trummisen Mats Hansson och gitarristen Hannes Hansson, som båda varit med sedan 1998. Jag föredrar att tro att Damn it’s dark handlar om splitten mellan Ralf och Hannes, men vad sjutton vet jag. En av skivans bättre låtar är det i alla fall, som bara toppas av Heresy blasphemy, Deep in the woods och Desolate.

    Det märks att bandet haft mer tid i studion, och kunnat jobba mer med atmosfärljud och stråkinstrument. Och det är väldigt lyckat. Det höjer både stämning och livstid på varenda spår, för jag upptäcker nya detaljer varje gång jag sätter på Mustasch.