Det finns artister som gör sig bäst ensamma på scenen med bara en gitarr och så finns det de som behöver ett helt band i ryggen för att kunna göra sig själva rättvisa. Maja Alderin Landgren tillhör båda kategorierna. Hennes material håller helt enkelt så hög klass att det låter bra hur hon än väljer att framföra det.
    Mycket av hemligheten ligger i hennes röst. Har man väl hört den en gång så vill man bara ha mera. Den går på en millisekund från ömsint viskande till tonsäkert klar, och det ser så väldigt enkelt ut. Vi bjuds på singer/songwriterpop i samma anda som Rosie Thomas och Jewels tidiga låtar. Ibland även med lite inslag av country som för tankarna till Mary Chapin Carpenter.

Det här är tredje gången jag ser Maja spela live, och jag har sällan sett henne så sprudlande glad och bekväm i sin roll som blickpunkt på scenen. Jag fylls av en känsla att hon nu hittat det så viktiga självförtroendet, och insett det alla andra redan visste, nämligen att hon troligtvis är en av Sveriges mest talangfulla osignade artister.
    Visst finns det lite nervositet kvar, men kärleken till att sjunga och stå på scenen övervinner det mesta.

Under kvällens spelning så backas hon upp av ett fyramannaband, anfört av gitarristen Jokke Petersson, som bland annat lagt gitarr på Marie Fredrikssons senaste platta. Kompet är tajt och de fyra musikerna får visa prov på sina individuella skickligheter. Maja inleder varsamt med Love Songs and Sad Songs för att senare gå över i en honkytonkversion av lyckopillret Lalalalies, för kvällen kryddad med dragspel. Annat godis vi bjuds på är en nedtonad cover av I’m from Barcelonas Treehouse och den funkigt svängande Funny Little Frog som är en kärleksförklaring till hennes bästa vän. Uppslutningen i RumEtts mysiga lokaler är god och när sista tonen är tagen vandrar jag sakta hem. Tryggt förvissad om att det bara är en tidsfråga innan den här tjejen har ett skivkontrakt så att övriga Sverige får chansen att upptäcka henne. Men är du nyfiken kan du kolla in www.myspace.com/lemaja.