När Folkets Hus i Orminge skulle återinvigas efter att ha brunnit ner lyckades de med det omöjliga. De fick dit Thåström för ett kortare set endast kompad av Eddie Nyström och hans akustiska gitarr.
    Det är helt slutsålt i den lilla, lilla lokalen och luften känns elektrisk redan från början. Den Thåström som lunkar ut på scenen verkar fruktansvärt fokuserad, han har på sig en kostym och går direkt fram och tar ett stadigt tag i mikrofonstativet och inleder med en suggestiv Keops pyramid, utan ett ord glider han sen in i Black Jim, kanske den bästa låt Thåström skrivit på länge. Publiken sjunger emellanåt högre än Joakim själv och det är ruskigt bra, faktiskt riktigt förbannat bra. Sen kommer snabbt The Haters och Jeffrey Lee Pierce med Thåström på munspel. Och det känns ganska overkligt, lokalen är liten, publiken står trångt och nära och vi får en liten intim spelning utan några som helst krusiduller, bara två män och en gitarr.
    Och det är det som gör det så speciellt, Thåström är på strålande humör och publiken helt fantastisk. Plus att vi bjuds på en riktig överraskning. Thåström tar på sig en akustisk gitarr och Eddie byter till en elgitarr och vi får Höghus, låghus och dårhus för första gången på 22 år. Jag står och ryser hela låten och publiken blir helt tokig, och när han inte sjunger står Thåström bara och ler. Inte varje dag man ser det. Han avslutar sen med Fan, fan, fan och en alldeles fantastisk Die mauer. Sen är det över och det gick alldeles för snabbt men var så fruktansvärt bra. Thåström och Eddie kommer dock tillbaka för Brev till 10:e våningen, lika bra som alltid.