Att lyssna på Tales From the Maze är som att sätta sig i en tidsmaskin och åka rakt tillbaka till 70-talet. Musiken för tankarna till band som King Crimson, Yes och Genesis med sina svepande symfoniska partier. Ibland kryddade med lite hårdare gitarrer á la Uriah Heep och Deep Purple.
Det råder ingen tvekan om att killarna i bandet är drivna musiker och är man insnöad på neoprogg och symfonisk rock så är det här bättre än lördagsgodis. Musikaliskt så tillför man väl inte direkt något nytt till genren, men det är ett gediget hantverk i rakt nedstigande led från forna legendarer. Det enda man kan reta sig lite på är kanske det ibland något svengelska uttalet, men det är en petitess i sammanhanget. Låtarna på plattan är mellan sex och åtta minuter långa, och det tar ett par lyssningar för dem att fastna. Men den stora behållningen är att man som lyssnare hela tiden upptäcker nya infall och effekter som man inte tänkt på innan. En behaglig skiva, som kvalitetsmässigt ligger över medel i genren. Bästa spår: Ocean of Dreams. |