Denna halvtimmeslånga och väl fyrkantiga dokumentär (inklusive nybörjartips som extramaterial) tar avstamp i kämpaandan som proggbandet Röda Bönor uppvisade på 1970-talet för att sedan prata med bland annat Laleh, Linton Kwesi Johnson, Le Tigre och Chicks On Speed. Musikens förändringskraft är ämnet som tas upp, framför allt handlar det om feminismens olika ansikten över tid. Är musiken ett bra sätt att framföra åsikter om världens tillstånd? Självklart! Och visst kan kvinnor? Ja! På så sätt är filmen alltför enkelt uppbyggd, allt som sägs är ju självklart. Eller? Jag får för mig att vi alla inser att man kan påverka folks uppfattningar genom musiken och givetvis ska tjejer ha samma chans som killar i en traditionellt sett mansdominerad bransch. Visst är vi överens om det?