Med sin djupa Chef-röst skorrar sig Hayes igenom denna syntdraperade soulkonsert inför en vit medelklasspublik med utdragna låtar som känns skön ibland (mest på grund av rösten) men inte inspirerad. Hans gospeltendenser är härliga men bluesen blir platt och för stilren. Soulen är också rumsren nuförtiden, till och med introöverlastade Shaft-låten och besöket av Booker T & The MG’s känns fesljummet. Hayes känns lite som en seriefigur som gör allt det man förväntar sig av honom. |