Den känns nästan lite för perfekt, den där albumtiteln. I alla fall efter ett par lyssningar; den blir lite av en spegelbild av sig själv, av albumet, av Anna Järvinen själv. Oavsett om den funnits där alltid, eller om Anna fick den, så sprudlar det ibland nästan över av det. Kalla det feeling, känsla, nerv, innerlighet och närhet. Kalla det ömhet, kalla det passion, men det känns att det finns. Och när det sker på svenska kan det också bli så innerligt att det kommer för nära och stöter bort, men som bra musik vet Anna Järvinen att hålla distansen till ens lyssnaröra. Visst känns det alltför frestande att nämna Håkan Hellström i sammanhanget, ja, nästan ofrånkomlig plikt, även om de inte egentligen har mycket med varandra att göra, förutom just det som är oundvikligt; passionen, känslan, feelingen. Det är faktiskt rätt häftigt. För hur mycket mörkret än lägger sig finns det ett leende i Anna Järvinens vinglande, sprudlande popmusik som smittar och rycker med. Nästan hur hårdhudad man än är.