Problemet med Kent är att de skämt bort oss så många gånger att förväntningarna är så höga att ingen människa kan leva upp till dem. Och detta blir ju inte bättre av att förra platta Du & jag döden enligt mig är deras absolut bästa stund. Men förhandsrapporterna skvallrade om laptops, färre gitarrer och ett europeiskt elektroniskt sound, och hoppet steg att kanske skulle det bli en klassiker till. Och då kom singeln Ingenting. Troligtvis en av de bästa singlar och melodier som herrarna klämt ur sig. Då var vi där igen med förväntningar.
    Det första som slår mig är samma sak som med Hagnesta Hill, hur kan en skiva med så snygga och coola foton i CD-häftet ha en så tråkig och intetsägande omslagsbild? Jag fattar det inte. Men nog om det, Tillbaka till samtiden är en riktigt bra skiva med grymma melodier och några av de bästa texterna Jocke skrivit på länge, men med ett stort problem. Det känns som att Kent håller igen. Jag får intrycket av att bara det faktum att de ändrat ljudbild från gitarr till laptop ska räcka som utveckling. Men vi kräver mer än så. Elefanter är en helt suverän låt, kanske skivans bästa, som utnyttjar maskinparken fullt ut, och hade resten av skivan gjort det hade det troligtvis varit deras bästa skiva. Men så är inte fallet, och ofta känns som att de fegar ur, tar in en gitarr istället för ett snyggt ljud, och en billig discotakt istället för ett par schyssta trummor. Låtarna är starka nog men musiken har halkat efter. Kent hade här chansen att verkligen utforska laptopen, att göra en mörk och intensiv skiva, jag tror att de här låtarna hade tjänat på det. Som det är nu är det ”bara” en riktigt jävla bra skiva, men inte en fantastisk, och vi vet ju att Kent kan det. Nästa gång kanske de vågar ta steget fullt ut.