Har du hört talas om ”the uncanny valley” – den kusliga dalen? Det finns ju en teori som går ut på att människor tenderar vara mer positivt inställda till robotar ju mer människolika de är, fram till en viss gräns, då vi istället börjar fokusera på olikheterna och därför tycker att de är obehagliga. Robotar som är väldigt människolika, men ändå inte exakt lika, befinner sig alltså i den kusliga dalen. Håll det i minnet.
    När den mystiske och än idag anonyme Burials självbetitlade debutalbum plötsligt dök upp förra året var det en smärre sensation. Det förknippades visserligen med den brittiska dubstep-vågen, men samtidigt rörde det sig ändå om dubstep som den aldrig någonsin tidigare låtit.
    Burial är långt ifrån ett behagligt album. Det är kolsvart och det är hotfullt. Trummorna smattrar metalliskt, som stiletter som slipas, som patronhylsor som faller till marken, till basgångar som dovt mullrar på ett vis som påminner om det där ljudet som hörs mitt i natten när grannen gör något man inte kan och inte riktigt vill kunna identifiera. Men framförallt är det ett hjärtskärande sorgligt album. I tomrummet mellan de hotfulla ljuden ekar en öronbedövande tystnad, ett slags stumt skri från ett ensamt hjärta som värker någonstans i en överbefolkad stad.
    Trots sina många kvaliteter ligger den verkliga styrkan hos Burial i just den här känslan som förmedlas. Albumet berör på ett väldigt speciellt vis. Sedan jag hörde det för första gången har jag inte kunnat sluta lyssna på det. Och nu är alltså uppföljaren Untrue här.
    Och Untrue överträffar häpnadsväckande nog mina skyhöga förväntningar. Burial lyckas med bedriften att slipa till debutens ojämnheter, samt finslipa det som redan var fantastiskt, utan att för den skull förändra sitt unika uttryckssätt. Den mest påtagliga skillnaden är hur mycket mer utrymme rösterna får. Det är nästan så att man skulle kunna tala om melodi och sång, fast ändå inte riktigt. Även om Untrue genomsyras av i grunden enkla, nästan poppiga r’n’b-melodier, trasas dessa ständigt sönder och förvrids till något helt annat, till något som först verkar bekant, men som i slutändan visar sig vara en skev och nästan obehaglig nidbild.
    Burial befinner sig därför numera på botten av den kusliga dalen. Untrue förmedlar en känsla som hela tiden är på gränsen till att vara varm, genuin och mänsklig, men som ändå aldrig riktigt lyckas dölja det faktum att den också innefattar något ihåligt och konstruerat. Det är en känsla av att nästan nå fram, av att nästan nå nästan, av att nästan vara precis som alla andra. Men bara nästan.
    Untrue är därför ett på en och samma gång både vackrare och kusligare och än mer hjärtskärande sorgligt album än debuten. Och sålunda har Burial precis släppt ett av årets i särklass bästa album.