För några veckor sedan lyssnade jag igenom gamla Niccokick-demos och funderade på om det inte var dags för dem att släppa nytt snart. Två dagar senare ligger The Good Times We Shared, Were They So Bad? i min hand.  Bra tajming och till min glädje även en bra skiva.
    Niccokick är sig lika. De är fortfarande skramliga och skrikiga, men melodierna är vackrare och nästan varenda låt är av hitkvalitet. Första singeln ut är The Poet som redan börjat spelas flitigt i radio. Egentligen hade vilken som helst av You Must Be on Drugs or Something, 15 Broken Bones, The Art of Doing Nothing, White Light/Red Light eller This Pain in My Throat is Just a Sign of Health Anxiety fungerat som första singel. De är hits allihop. Det här är en skiva som kan få pessimister att bli optimister, för tro fan att vi får en bra vår med det här i högtalarna.