Jag erkänner, jag blir lite splittrad. Å ena sidan tycker jag det är lysande i all sitt hyllande av svensk-internationella referenser inom framför allt den modernt klassiska schlagern och visan, liksom de ibland nästan genialiskt enkla reflektionerna i texterna, å andra kan jag irritera mig på smygflirtar med modernare musik och en del rätt banala rader.
För Patrick El-Hag har uppenbarligen en oupptäckt gen i rakt nedstigande led till svensk schlager á la exempelvis Svante Thuresson, och när den får utrymme, och kanske till och med dominera, är det bitvis briljant, om än ibland lite väl moget – men trots allt träffsäkert oavsett mottagare. Det som stör är en del av de här små crooner-stönen i fraseringen som dyker upp emellanåt och en del väl sökta textrader. I exempelvis Singlar och par får de väl stort utrymme, tror det har att göra med att man ändå märkt en iakttagelseförmåga, en talang att uttrycka det enkla med enkla medel på ett charmant sätt, vill man inte att det ska falla platt. Där faller tyvärr Patrick El-Hag på att han visar upp en större mångsidighet på andra ställen. Men för höjdpunkterna faller vi andra.
Även om jag ibland kan tycka att titellåten svajar något finns här både topparna och dalarna. Och lite mer renodlad känns Vem ska betala?, en liten favorit. Här finns allt från jazz till salsa och ren, oförstörd singer/songwritervisa. Allt förpackad till modern schlager, utan att nedvärdera det, eller att få det att verka som vare sig något annat. |