Svensk popmusik börjar kännas så där helgjuten och vital. Så där att man börjar få förväntningar på varje skiva som släpps. Speciellt när man kan spåra soloartister till samarbeten med band som genererar nya artister, som genererar nya…
Joel Alme trakterar bas i Hästpojken, och det är på samma gång något man ska beakta och glömma. Beakta därför att det ger en fingervisning om habilitet och stadga, glömma därför att det inte har med saken att göra. För det går inte att härleda Joel Almes musik till Hästpojkens på samma gång som de också är konstant ett. Det är på samma gång Hellströmskt skevt och i positiv obalans och Nick Caveskt storvulet och högboret. Det är innerligt och nära samtidigt som det i sanning växer och blir större än de största kosmiska avstånd. Ibland kanske lite för stora avstånd, ibland kanske lite väl snubblande, ibland kanske lite väl melodramatiskt. Men så bra att man kommer att förvänta sig ännu mer. |