Efter Peter, Bjorn & Johns segertåg över världen kan bandet i princip göra precis vad de vill. Och det är exakt vad Peter Morén gör med sin första soloskiva, en lugn avskalad affär som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Till en början.
Det påminner om ett nedtonat Eggstone både vad gäller Moréns sång och melodisnickrande och det menat som en komplimang. Den traditionella singer/songwriter-sättningen med gitarr och piano kompletteras här och var med sköra stråkar och en förförande loungeaktig stämning vilar över många spår. Det är tillbakalutat, opretentiöst och stundtals lysande. Det är svårt att peka på enskilda låtar då jag får en ny favorit för varje lyssning men vackra My match ligger nära till hands.
Det tar ett par lyssningar, till en början är jag faktiskt ganska besviken, men snart sitter melodierna där de ska. Och varje gång gitarrplockandet är på väg att vagga mig till sömns dyker ett munspel eller en liten stråkserenad upp och jag förlorar mig en smula igen. |