Sofia Lilly Jönsson lyckas med vad få singer/songwriters klarar av. Att skapa en stämning som berikar låtarna, som får låtarna att ändå hållas uppe när de inte är så högklassiga som man först förleds att tro. Ibland med tystnaden som enda drivkraft, ibland med pålägg av ljud och instrument att allt kunnat implodera, men bara bidrar med att hålla uppe den suggestiva känslan. Lugnt, nästan meditativt, svävande, drömskt. Ibland dessutom med en monoton känsla som driver på melodin och tillåter den, kräver den, att växa. Bortsett från några lite väl såsiga partier har Little Armies potential att erövra mycket. Plus också för den intressanta Smiths-tolkningen i slutet.