När jag reser bort har jag alltid med mig mitt CD-case. Där finns det plats för de tolv skivorna jag för tillfället tror att jag inte klarar mig utan. Sedan Logh släppte debutskivan Every Time a Bell Rings an Angel Gets His Wings för fem år sedan har den haft en nästintill permanent plats. En hedersplats som hotats av varken Loghs två uppföljare, The Raging Sun och A Sunset Panorama, eller av andra artister.
Förrän nu. Med North når de äntligen upp till samma nivå som debuten och petar därmed tillbaka mitt gamla album i skivhyllan. De senaste albumen har innehållit tvära kast mellan hardcore och lo-fi, till och med lite altcountry har hörts, men North är en betydligt mer sammanhållen helhet.
Resultatet blir smärtsamt vackert. Allt från den ensamma flygeln i skivans första sekunder till Mattias Fribergs avskalade röst. Självklart finns den vemodiga stämningen, som vid det här laget kan räknas som typiskt för Logh, kvar. Allt jobbar tillsammans och skapar deras vackraste och kanske bästa skiva hittills. |