Autisterna släppte EP:n Himmelen tidigare i våras, och jag lät mig förtrollas av deras förmåga att väva in känslor i låtarna utan att bli övertydliga. De kombinerade glada melodier och texter så drypande av vemod och ångest att det gick rakt in under huden. Förvirringen blev underbart total. Dansa? Gråta? Njuta? Allt på samma gång.
Fullängdsdebuten fortsätter i samma stil. Texterna fungerar som vykortsliknande betraktelser över vänskapsrelationer, självrannsakan och ödesdigra ögonblick, över rädsla, desperation och längtan. Lägg till det popgitarrer som ömsom gränsar mot The Cure, ömsom är strålande i största allmänhet, och galanta melodier.
Det kan låta som en popskiva i mängden, men icke. Autisterna är lite svängigare, lite rakare och lite mer poetiska än de flesta. Och så har de stråkar som ger det där lilla extra, som känns så välavvägda och tröstande. Lyssna bara på låtar som Aldrig bli mig själv och Sista scenen. Utan stråkar hade de varit bra men någorlunda ordinära, stråkarna ger en extra dimension och mjukar upp melodierna en aning.
Autisterna har med Sista scenen lyckats göra en skiva som bättre än någon annan jag på rak arm tänker på skildrar vänskapsrelationer och den speciella kärlek som uppstår mellan två vänner. En kärlek utan romantiska förtecken, men som kan vara nog så stark i alla fall. |