Kandiderandet till Hellacopters arvtagare har startat. ”Demons” från Stockholm tillhör de som kan tänkas vilja tillhöra de hetaste kandidaterna. De har inte nått ut till den breda massan än, trots sina tre fullängdsalbum, men däremot långt utanför landets gränser. Och är det något en punkare ska göra så är det att spräcka gränser.
    Med frenetisk energi får de inte bara demoner utan också människor att vilt kasta sig hit och dit. Men själva har de valt att sätta sitt namn mellan citationstecken, vilket visar att de inte är så värst onda. De röjer på helt okej, men jag skulle ändå säga att de hamnar inom mainstream-garagepunkrocken och spelar i en lägre division än Hellacopters. Inga direkt bakläxor men inte heller några guldstjärnor får de av mig.
    Problemet, misstänker jag, är att de inte har äkta, blödande själar och desperata känslor utan mer imiterar sina idoler med uttänkt, kommersiell punk som resultat. Är den nya punken välklädd för att påverka smygvägen, kan man fråga sig? ”Demons” känns i alla fall mer självcentrerade än samhällskritiskt upproriska. Men det bor säkert en liten punkare inuti varje kostymnisse. ”Demons” själva vinner ju på en rikare publik, om inte annat.