Med sitt senaste album tog Walter Merziger and Arno Kammermeier världen, om inte med storm, så åtminstone med en frisk vindpust – väl utvädrad ur de västtyska källarvalvens kroppsvarma klubbmörker. Movements var en snygg och skicklig popularisering av en förhållandevis smal genre, en melodisk och visselvänlig variant av minimalistisk husmusik, väl förtjänt av de väldiga framgångar albumet rönte.
Och nu släpps The sun & the neon light – uppföljaren som är just uppföljaren, med att allt vad begreppet inbegriper. Det är ett filmiskt och konceptuellt album, som utforskar något diffust tema om kontrasten mellan solljus och artificiell belysning, mellan dag och natt, verklighet och verklighetsflykt. Det är ett stort och spretigt album, med tvära växlingar i tempo, takt och ton. Det förenar akustisk och elektronisk instrumentering, och på ett par av låtarna sjunger till och med Merziger. Kort sagt: The sun & the neon light är lite mer av allt.
Men ovan nämnda inslag tillför dessvärre inte något till Booka Shades musik, utan uppföljaren är tvärtom ett betydligt mindre intressant album än föregångaren. För det saknar kontinuitet. Det saknar den där väl avvägda balansen mellan melodi och minimalistiskt basgung. Det saknar Darko, det saknar In white rooms – dansgolvsbjässarna som liksom lyfter allt till taket.
Därmed inte sagt att The sun & the neon light är ett dåligt album. Duon är ju långt ifrån några klåpare, albumet låter snyggt och är skinande välpolerat, och så länge de låter bli exempelvis stråkarna och den där klådframkallande sången, och istället fokuserar på det de gör bäst – skalpellvassa, svängiga husrytmer – då är naturligtvis Booka Shade fortfarande en kraft att räkna med. |