Jag har alltid trott och tyckt att Sophie Zelmanis sånger inte skulle lyfta och bli bättre av att orkestreras mer, jag har alltid trott att det där nästan skygga uttrycket skulle ta skada. Och jag tycker också att jag haft fog för det av det jag hört. Jag har i många sammanhang varit en stockig och stelt övertygad trubadurbyråkrat i lyssnande. Men The ocean and me får mig att ta tillbaka allt.
    Hela känslan som finns inneboende i låtar och sång följer med i hela arrangemangen, hela uttrycket, hela himlen. När man kan sitta och följa med i hela känslan, hela melodin och alla de subtilt berikande ljuden, som sittandes på ett höstlöv i strömmen och bara låta allt ske, låta de omistliga och ibland briljanta melodierna vagga och föra. Ibland nästan väckande vaggande, ibland rofylld driv och eggande, men, faktiskt, alltid intressant att lyssna till. Även om man fortfarande lätt känner igen Zelmani på hela uttrycket, verkar det som att hon hittat ett sätt att ta sig vidare, och vidare, på det sätt man ändå anat tidigare, utan att tappa vare sig skärpa eller sin egen röst, sin genre eller sin själ.