När jag var i Paris och jobbade träffade jag en new yorker som jag blev lite kär i. Han hette Alex, hade ett snudd på abnormt intresse för cyklar och kallades (på mitt initiativ) för Kuksugarläpparna inom mitt crew. Av rent uppenbara skäl. Mitt mål var att se honom äta en banan men jag lyckades aldrig. Hur som helst. Första gången vi träffades pratade vi i över en timme om vildsvin, näbbdjur och hajar. Sen hamnade vi plötsligt i säng och efter det blev vi båda stammande trettonåringar varje gång vi sågs. Men ett alkoholrelaterat relationssnack senare kom vi fram till att vi båda var jävligt balla och skulle vara polare. Och det störda var att det funkade. När jag hör sambafolkintrospåret A girl in New York City på Someone else’s déjà vu blir jag helt bortblåst och börjar plötsligt tänka på Kuksugarläpparna. Börjar maniskt leta efter hans mejl för jag måste skicka den och jag måste göra det just just nu. Även om han inte har svarat på mejlet jag skickade för flera veckor sen och kanske är i Italien.
Det är precis därför denna skivan är så underbar. På något sätt så plockar den omedelbart fram alla delade ögonblick, känslor, minnen och får en att mejla gamla ligg. Det är kort sagt den enda folkskiva du behöver just nu. |