Att lyssna på detta debutalbum förbryllar mig. Den här typen av indierockglass med popströssel finner jag alltid glädje i att avnjuta. Alltså borde jag älska den här skivan, jag vill älska den, det känns som att den förtjänar det. Men det gör jag inte.
    Det här är bra, det bör det inte råda några tvivel om. Men av tretton låtar är det bara en som vill sätta sig, och det är A few hours of light med sina sköna verspartier och sin refräng som gärna nynnas på. Resten av skivan är mer ett trevligt tidsfördriv. Det jag saknar är något som skulle få mig att vilja spela det för alla jag känner. Något särskilt, ett mer eget sound eller en sångare med unik röst, något som skulle få folk att säga “det här låter typiskt Windupdeads” om andra band i framtiden.
    Den här skivan skulle kunna liknas vid en person som är väldigt sympatisk och besitter många egenskaper du värdesätter hos människor, men som du ändå inte kan fastna för. När det handlar om människor kallas det visst personkemi. Mitt förhållande till The Windupdeads är den musikaliska motsvarigheten. Förutsättningarna finns, men det klickar inte.