Denna skiva kom i ett brev ackompanjerat av ett handskrivet och mycket personligt brev från Monogataris kapellmästare själv – Sebastian Ungh. Efter att ha lyssnat igenom skivan ett antal gånger kan jag inte annat än kapitulera inför det välbefinnande den skapar. Filmer brukar ofta ges epitetet ”the feelgood movie of the year”. I så fall är detta ”the feelgood record of the year”.
    Monogatari är en enmansorkester där Ungh, som han själv beskriver det, megalomaniskt skriver och spelar in allting själv. Det är instrumentalt och det är gitarrer, orgel, dragspel, mandolin, banjo, bouzouki, glockenspiel, flöjt och alla herrans olika instrument. Ungh är ingen virtuos på något av dem, men han behärskar dem och han skapar musik som känns direkt ur hjärtat. Ärligt och innovativt. Han nämner motvilligt genrer som kraut, folkmusik, indie, jazz och postrock, neofolk och progg som referenser.
    Jag tycker ofta det påminner om stämningsskapande teatermusik. Som spelas i kulisserna under ett pjäsframförande. Vad det än är så berör det. Mycket stimulerande.