Nina Ramsby verkar alltmer övertygande inta rollen som uttolkare av, ja allehanda musik, sån som man inte vetat att man ville få tolkad. Det som gör henne övertygande är att hon leder lyssnaren till ställen man inte trodde man skulle hamna. Hon leder lyssnaren till ställen man tror är bekanta, men där det alltid finns något latent som visar sig vara mer, vara större än man anat; en sublim guide till det subtila.
    Ludvig Berghe, Daniel Fredriksson och Lars Ekman driver själva på, de har ju funnits med ett tag, erkända, och låtarna är i sig också högklassig jazz även utan den ytterligare vokala dimensionen. Det var också så det började, med att Nina Ramsby satte text till någon av Ludvig Berghes kompositioner, och på den vägen är det. På albumet känns det också som att vissa spår vävs mycket kring Ramsbys röst och melodier, som Om ett tag får vi ro (ett brev). Där den latenta magin som hela tiden finns där, men bara ibland visar sitt rätta ansikte, blommar ut och kommer fram som drottning och konung. Och när man hittat den magiska nyckeln har hela albumet möjlighet att blomma ut i den storhet som finns här och som bör upptäckas.