Joy Division. Joy Division. Joy Division. Det kortlivade Manchesterpostpunkbandet har nog aldrig varit så mycket på tapeten som senaste året. Återutgivningar och översättningar av böcker, och Anton Corbijns något överskattade spelfilm.
    Precis som de andra postuma berättelserna om detta mytomspunna och mäktiga band går denna dokumentären igenom historien linjärt från A till Ö. Det som skiljer denna från många av de andra dokumenten är att Peter Hook, Bernard Sumner och Stephen Morris öppenhjärtigt delar med sig av sina minnen från tiden de hade ett band med Ian Curtis. Filmaren presenterar också exklusiva konsertklipp som jag, som hängiven Joy Division-kännare, blev positivt överraskad att se när filmen visades på Göteborg Filmfestival tidigare i år.
    I ett fattigt och grått Manchester följer vi gruppen genom miljöbilder och intervjuer med bland annat Factory Records medgrundaren Tony Wilson som avled så sent som ifjol. Timingen kunde inte vara bättre för den här dokumentären som jag tycker är den bästa Joy Division-skildringen, mycket på grund av bandmedlemmarnas medverkan, det djupa berättandet och exklusiva klippen. Men hade inte Joy Division varit så i ropet hade vi kanske inte fått se den här filmen.
    Det sägs ofta att band formas av miljön de kommer ifrån, att de är en produkt av sin tid. För Joy Division stämmer det delvis – men de är inte bara en del av sitt sammanhang, de skapade en parallell värld precis som de intressantaste konstnärerna alltid gjort.