Det finns ett drag av kärleksfull känslighet i det mesta som Bobo Stenson Trio framför. En kärlek till både det nordiska och till det experimentella som hela tiden vördas och låts växa och blandas.
    På Cantando blommar allt ut i en förtjusande varierad enhet. Precis som alltid är det njutbart att lyssna till de avslappnade partierna, men man hinner aldrig komma till ro, det finns alltid subtila orosmoment till hands, förstärkande det musikaliska intrycket. Och när man minst anar det, när man kan tycka att det stillsamma porlet med tuggmotstånd går i stå och blir förutsägbart, har trion nu också trummisen Jon Fält, som tar allt vidare; innovativt, följande, kontrasterande och pockande. Som tillsammans med Anders Jormins lyhört drivande bas och Bobo Stensons lekfullt eklektiska piano faktiskt lockar in en i rytmen, i skogen, i allt. Det blir aldrig apart, som viss jazz, det går aldrig över gränsen. Men det finns en dimension som lyfter till, och bortom, det vanligt originella. Som Bobo Stenson Trio brukar göra. Igen.