Eldkvarn är Eldkvarn. Det går liksom inte att tro eller ens anta att Plura och grabbarna skulle frångå sitt koncept så att man inte kunde känna igen dem. Fast det kanske de gör, utan att vi som lyssnare märker det, jag vet inte.
Hunger hotell är under alla omständigheter vintage Eldkvarn. Habilt, starkt, men jag vet inte, det är något som jag tvekar om när jag hör den. Om det är att den låter alltför mycket som man tror att den ska göra, eller om det är så, och det är nog det, att Eldkvarn är på väg att mutera till det man gjuter den klassiska svenska rockvisan av Springsteen-wannabees av: tillsammans med Ulf Lundell har vi tillräckligt för att sätta upp ett stort monument av den. Det låter självklart, det låter mycket rutin. Fast visst verkar det som att Plura genom sitt intåg i den officiella litterära världen genom sin blogg och på den baserade boken lägger en ytterligare dimension av intimitet och nostalgi till låtarna, till och med trots att det obligatoriska tiominuteresposet inte finns med. För det är ju det som gör Eldkvarn, intimiteten och nostalgin. Minnena. Och ibland, ibland är det faktiskt ingen som slår dem på fingrarna där. |