Ordet allätare är i dessa dagar mer ett skällsord än något att sträva efter. Men för att kunna beskriva Arthur Russell någorlunda rättvist och kortfattat dyker det slitna uttrycket upp på ytan igen. Hans kärlek till musik och hans enorma behov att uttrycka sig genom den var för stark för att hålla honom låst vid en genre.
    Hans nyfikenhet tog honom som skolad cellist från Iowa vidare till San Fransisco där han studerade indisk musik. Några år senare, i mitten av 70-talet, var hans nya hem New York där han blev hänförd av stadens folk- och avantgardescen. Men vandringar runt Greenwich Village och samarbeten med Philip Glass och Allen Ginsberg skulle inte räcka. Staden var, som vanligt, mitt inne i en musikalisk stormvind och vid dessa tider föddes discon bland olagliga substanser och gaybarer. Arthur Russell tog sig an det nya svarta på sitt eget sätt. Hans säregna en-tagnings-disco var unik i sig, dock från början inte avsedd att sticka ut. Det var helt enkelt så Arthur Russell jobbade. Han var för rastlös för att finputsa när nya projekt lockade mer. 1992 tog han sina sista andetag, 40 år gammal och insjuknad i AIDS.
    Trots att Arthur Russell var en produktiv man som hade kunnat spotta ur sig album efter album prioriterade han anonyma små singelsläpp och inspelningar som aldrig nådde diskarna. Audika Records har under de senaste åren snokat fram det mesta av värde bland högarna av osläppt material, vilket visade sig vara en hel del. Det senaste Audika-släppet, Love is overtaking me innehåller spår som sträcker sig från 1974 till 1990. Även om det inte är en så kallad ”best of” får man en klar bild av Russells musikaliska skiften genom åren. De tidigaste materialen Close my eyes och Maybe she har klara folk- och countryrötter. What it’s like och This time dad you’re wrong får representera hans konventionella rocksida. I couldn’s say it to your face som hänger med i rockpassagen är för övrigt en av de vackraste göra-slut-låtar som Russell skapat. Eli (en cellodriven låt om en illa behandlad hund) sprakar av Incredible String Band-referenser och Time away har samma avantgardetyngd, dock från en annan, lite mer Velvet Underground-influerad vinkel. Därefter får man ett fång av easy listening, soft rock och disco, med skiftande ljudkvalitet men med en jovialisk eftersmak. Your motion says är helt sorglös och sexuellt vibrerande lo-fi-disco när den är som bäst. The letter med dess luriga taktbyten och tidiga trummaskin är också den helt fantastisk på sitt säregna sätt.
    Love is overtaking me är en berg-och-dalbana i genreskiften, kanske rent av en tyngdlös himmelfärd i genrelöshet. 21 låtar som sammanfattar Arthur Russell mer än vad ord någonsin klarat av. Så vad passar då inte bättre än att avslutningsvis parafrasera Arthur Russell från den här samlingens vackraste spår, The letter: ”What more can a country-, classical-, avantgarde-, softrock- and disco-boy want?”