Precis som för så många andra Idol-vinnare så visade sig succén med debutsingeln svår att följa upp och andra nybakade stjärnor har förpassat Daniel Lindström bort från det starkast skinande rampljuset. För mig var han dock något av en favorit under hela den första säsongen av programserien och med sin naturliga röst och sina sköna soulinfluenser så kändes det som om den sjungande brevbäraren från Umeå hade potential att bli en riktig artist och inte bara en produkt.
    Men tyvärr så har han inte riktigt haft turen att få några riktigt bra låtar att jobba med och även om D-day är ett stort steg på vägen mot att hitta en egen identitet och ett personligt uttryckssätt, så känns det här tyvärr mer som lättviktig Craig David-pop än genuin soul á la Stevie Wonder. Nämnas bör dock snygga balladen It’s not right som skrivits tillsammans med Stephen Simmonds, en låt som har all den passion och känsla som en del av det övriga materialet saknar. När Mick Hucknall gubbat till sig och inte längre orkar skriva samma smittande refränger så såg jag för ett ögonblick Daniel Lindström som den som kanske skulle kunna ta över stafettpinnen och föra den slicka brittiska soulen vidare in i nästa årtionde. Kanske kommer det en dag också bli så, men det är en lång väg kvar.