En introduktion av Eric Bibb kan låta ungefär så här: född i New York 1951. Fick sin första gitarr när han var sju år. Flyttade till Europa vid 19 års ålder. Hamnade i Stockholm. Upptäckte världsmusiken. Debuterade 1977 med Rainbow people och där stannar vi för en stund tack vare Opus 3 Records, som nu, 32 år senare, valt att ge ut skivan på nytt, krispigt nymastrad. En kulturgärning, minst sagt.
    Tio år innan musikern Roger Armstrong och några smarta affärsmän beslutade sig för att sätta en world music-stämpel på allt som inte föll inom ramen av västvärldens pop- och konstmusik, satt Eric Bibb i en lokal i Stockholm och improviserade fram Rainbow people med nära vänner och musiker. Han var då 26 år och en talang inom blues- och folkscenen. Bibbs debut är en lågmäld historia som tar avstamp från blues och jazz men upptäcker nya vägar för varje spår som går. Hans största inspirationskällor var latinokungen Milton Nasciamento och A.C. Jobim, Brasiliens svar på George Gershwin. Men på sina håll kan man även spåra liknelser med Terry Callier och den nyss avlidne skotten John Martyn.
    Det gläder mig att höra att en skiva, trots tre decennier på nacken, fortfarande lever och känns unik. Den dämpade stämningen ligger som en tät dimma över alla vitt skilda influenser inom jazz, blues, folk, bossanova och salsa. Eric Bibb levererar traditionella låtar som vore de hans egna. Cyndee Peters är med på ett hörn. Encuentro en la estación är bland den finaste instrumentala jazzen jag hört på år och dagar. Regnbågen börjar där det finns guld, det bevisar Eric Bibb i Rainbow people.