Wow! Det här blåser bort allt annat ur havet för tillfället. Nog visste jag att Mastodon var bra – men så här bra? Från inledande Oblivion till avslutande The last baron är Crack the skye ett enda äventyr. Jag är full av respekt för detta mästerverk.

Att lyssna på Mastodons fjärde album är som att åka berg-och-dalbana med förbundna ögon. Oförutsägbart och spännande. Eller för att ta en mindre obehaglig liknelse – som att sugas in i ett konstverk.

Det är dessutom så himla bra gjort. På Crack the skye är övergångarna mellan varje riff väldigt subtila. Som om inget riff kom till i ensamhet, utan bara i kombination med riffet innan. Ja, ni fattar. Stort bidrag till det är sångslingorna som snyggt klistrar ihop låtpartierna.

Jag kan inte utse några favoriter, men låt inte året passera utan att ha lyssnat på refrängcatchiga Quintessence, The czar och trollska Ghost of Karelia. Eller inledande Oblivion och Divinations. Eller avslutningen med Crack the skye och The last baron. Det vara alla sju spår det. Vilken skiva, inte en enda spricka!