En av de skivor som berört mig mest genom åren är Agi Lindroths sorgligt underskattade Lycka över Sverige, och jag har under de senaste tio åren utan lycka väntat på en uppföljare. Döm då om min förvåning när den 22-årige Simon Norrsveden på sin debut sammanfattar just allt det där som jag hela tiden längtat efter.
Med en röst som, hör och häpna, låter som en korsning av Christian Walz och Lisa Ekdahl så levererar han den ena självklara poppärlan efter den andra. Det här är svensk pop när den är som allra bäst, och Simon är en kompetent låtsnickrare i rakt nedstigande led från Jakob Hellman, Pontus Holmgren och Håkan Hellström. Efter att ha lyssnat igenom OK baby, det är dags att vi ska vinna allt för första gången så blir jag sittande med ett fånigt leende i köket. Jag hade helt enkelt gett upp hoppet om att snubbla över någonting så enkelt, men ändå så genialt igen. Och i någon slags underbar eufori fortsätter jag sen att spela plattan om och om igen, trots att klockan sen länge passerat midnatt och jag borde sova. I aktuella singelsläppet Stockholmssången, komplett med handklapp, hammondorgel och skönt baskomp, så har dessutom knåpat ihop årets hittills mest trallvänliga låt. Utan att använda några stora gester, men med en naiv uppriktighet och energi som är oerhört smittande och omöjlig att värja sig emot så har Simon Norrsveden lyckats med något som är snudd på sensationellt. Mina damer och herrar, svensk pop blir inte bättre än så här år 2009! |