Efter att ha bott ett tag i New York bestämde sig Lisa Ekdahl för att för första gången på nio år spela in en skiva på engelska. En ganska enkel och avskalad historia, men det är inte vis-Lisa vi hör här, utan snarare soul-Lisa. Den amerikanska folkinspirationen lyser också igenom och körerna påminner inte sällan om gospel.
    På ett sätt avdunstar hennes säregna vokabulär när hon tar till engelskan, vilket är synd. Men samtidigt är Lisas mysfaktor och rara stämma fortfarande befintlig. Speciellt på The world keeps turning som är det bästa spåret på plattan.
    På skivan hörs gästspel från bland annat Ane Brun och Teitur, men jag har svårt att bestämma mig för huruvida det förhöjer intrycket eller inte. Vad jag däremot faktiskt vet är att skivan hittills har lyft med varje ny lyssning och kommer troligtvis att fortsätta så; vilket gör Give me that slow knowing smile till en klart godkänd Ekdahlplatta.