När man efter åtta år åter kastas in i Thomas Öbergs tonsatta trassliga tematiska berättelser är det med skräckblandad förtjusning. För om man, som jag, i långa perioder levt väldigt intimt med bandets oefterhärmligt känsliga låtar och även träffat bandet vid åtskilliga tillfällen så är det även 2009 en stor grej att Sveriges mest unika band släpper nytt material. Kommer fortfarande ihåg första gången jag av en slump såg dem live i Roskilde en söndag förmiddag för 100 år sedan. Deras totala energi malde sönder publiken i solgasset och Thomas Öberg studsade omkring som en guttaperkaboll på scen, med gipsat ben på kryckor. Att säga att de gjorde ett djupt intryck är en underdrift.
    Allt sedan dess har deras smartness, kreativa öppna spjäll och utlevelse hållit mig fast i ett kärleksfullt grepp. Hela bandkonceptet har också varit extremt tydligt, vilket få band lyckas genomföra. Från skivomslag, sound, utseende till liveframträdande har de lyckats karva ut en tydlig Bob Hund-profil åt sig själva, de har skapat ett eget unikt universum där man på något sätt träder in med ögon och öron som förundras, precis som ett barn nog upplever första besöket på ett nöjesfält. Detta besök i Bob Hund-land är en lite stillsammare och vuxnare variant än man är van vid, men vi är många som blivit äldre sedan de gyllene åren.
    Inledande titelspåret är svagt, men som tur är kommer höjdpunkterna rätt snart. Singeln Tinnitus i hjärtat är en fin liten poplåt med Öberg i toppform, både textmässigt och via mannens viskande närhet vid micken. Plattans två klarast gnistrande blingstenar dyker dock upp halvvägs in. Vemodiga kärleksförklaringen Blommor på brinnande fartyg guppar som en blodröd ros i vattenbrynet, mustaschmannen Jonas Jonasson tillåts här ta ut svängarna i sin omfångsrika syntpark och jag lutar mig tillbaka och njuter. Ett abrupt avslut senare och jag befinner mig i pulserande Grönt ljus som jag gissar att jag aldrig tar mig ur. Det fantastiska drivet, även när det hålls igen, får mig att fånle. Men det stora lyftet finns i den smärtsamma direktheten i Öbergs berättelse om en trafikolycka (?), den får mig att rysa. Det är när han snackar verklighet (vare sig sann eller diktad) som han når ända in i hjärteroten, vilket få skribenter/ordkonstnärer ens kan drömma om. Men Thomas Öberg har en gåva att med tämligen enkla medel sätta samman ord som i sina vänners musikaliska omgivning växer till märkliga mänskliga manifest. Att skapa på det sättet är det enda som betyder nåt i livet tror jag. Utöver kärlek så klart.
    Visst är pratiga Fantastiskt också en skön discolåt, men utöver ovan nämnda finns inte så mycket mer att orda om. Höga toppar och mjuka dalar, Bob Hund anno 2009. Som album räknat sämre än tidigare, men jag känner mig inte besviken.