Mattias Edlund var tidigare sångare i Motorhomes, och solodebuterar här med något som väl i bästa fall kan etiketteras croonerartad svulstigt minimalistiskt muterad pop. Och visst låter hans brustna stämma gott till stråkar och plockande akustiska gitarrer, liksom den gör när tempot går upp och blir radioskval. Visst finns det snygga låtar här, och visst finns det saker som kan kännas lite roliga, trevliga, halvfräscha och så. Men i slutändan känns det också som att hela plattan är producerad för att vara kuliss till radioreklam, före, efter eller till. Blir irriterad över att jag inte hittar åtminstone tio referenser till Run. Blir irriterad över att jag inte hörde hur tjatig Love is my drug var första gången, också över hur mycket teflon som finns inbäddad i den. Nej, jag kan uppskatta vissa delar här, men jag kan också inse att hur mycket jag än tycker den förvandlas till plast över tid kommer den att, precis som plasten, att vara svår att bryta ned… |