Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte hade hört om Johan Angergårds soloprojekt The Legends innan jag uppmärksammade det i Groove #2 från i år. Där kan man läsa om alla irrationella grepp på nya skivan Over and over, hur Angergård arbetat med sin panikångest och var i behov av oväsen. Trots den kunskapen trodde jag – på riktigt – att någon dammsög i rummet bredvid när jag lyssnade på skivan första gången.
    Men bakom alla väggar av distorsion och spruckna gitarrer kan man höra en ångestfylld, men också hoppfull, sång. Vackert. The Legends tunna, beslöjade röst skapar ett platt oväsen som bygger upp och bryter ner. Drar ihop och vecklar ut sig. Over and over har liknats vid The Jesus And Mary Chains Psychocandy flera gånger och onda tungor talar om att The Legends mest gör en egen version av sin favoritmusik. Men även om Angergård suttit hemma på sitt pojkrum och drömt om att låta som sina förebilder någon gång, känner i alla fall jag att det finns mycket mer än så här. Det finns en utlämnad ångest, fast med groende hoppfullhet. Det finns en personlig prägel. Och så finns det dammsugare.