För cirka fem år sedan pågick ett tydligt uppror mot slentrianindien. En revolution som gick ut på att man skulle älska band som Phoenix och Scissor Sisters mest för ljudbildens skull. De slickade produkterna var mumma för indietalibaner som hade överdoserat i lo-fi. Musiken i sig var mindre viktig och således kom revolutionen av sig, i alla fall för Phoenix del. Vad som hände var att folk tröttnade på intetsägande sofistipop där förpackning var viktigare än innehåll. Uppföljaren It’s never been like that från 2006 försvann i FM-bruset och fann sin plats som polerad skivhyllsvärmare. Generaliserar jag? Kanske en aning. Men ett före detta indievåps erfarenheter bör inte underskattas. Och jag vet att ni är många med mig.

Nu när våpet har vuxit upp och blivit mer liberal än en folkmusikpartist kan han höra ett Phoenix som är bättre än någonsin. Ett gäng studiomusiker som fortfarande älskar att finjustera varje detalj, men med den simpla skillnaden att de nu för tiden har låtmaterial som på flera håll är helt igenom perfekt. Inledande trestegskatapulten (Lisztomania, 1901, Fences), liksom den efterföljande experimentella tomgången i Love like a sunset, del 1 och del 2 behöver, för att man ska hinna landa, andas ut och andas in skivans resterande goda intryck – för de är många. Girlfriend, Lasso, Armistice för att nämna några och snart alla. Att Thomas Mars texter har höjts i kvalitet flera gånger om i jämförelse med det tidigare snygga ord på hög-frosseriet (tänk: I’m an actor och Run run run) gör knappast saken sämre.

Phoenix har med Wolfgang Amadeus Phoenix blivit en balanserad helhet. Musiken, texten och ljudbilden, alla är de representerade med lika stor plats i första rummet. Årets hittills jämnaste popplatta i klassiskt snitt är här och Amadeus kan inte annat än att le i graven.