Deportees spåddes en lysande framtid i samband med 2004 års debutskiva, All prayed up. Trots vissa framgångar, med såväl debutskivan som dess uppföljare Damaged goods, fick bandet aldrig tillräckligt mycket vind i seglen för att kunna ta nästa steg.

Den senaste tiden har bandet fått ersätta en tidigare bandmedlem, blivit sparkade av skivbolaget för att därefter tas tillbaka av detsamma. Ur denna till synes kaosartade tillvaro stiger Under the pavement, the beach upp ur askan likt en fågel Fenix. Skivan är ingenting annat än en 45 minuters triumf, en arbetsseger som bevisar att det finns soul även i kalla Sverige anno 2009.

Men nyckeln till denna makalösa skiva är att det framstår som bandets första riktigt genomarbetade skiva, en helhet som inte är beroende av enstaka hits. De båda föregångarna innehöll såväl fantastiska spår som tämligen intetsägande mellanspår och där slutprodukterna inte kändes helt stabila. Under the pavement, the beach är föregångarnas antites, en kompakt helhet där låtarna tillsammans stöttar varandra. Ett välkommet inslag i en tid då skivformatets syfte känns mer och mer avlägset.

Det ska mycket till om detta inte innebär det slutgiltiga genombrottet för Umeås finest. Det ska ännu mer till om inte såväl If I could turn back time, I wouldn’t keep a thing som When they come hamnar i topp när vi sammanfattar det svenska popåret 2009.