Poptrion Ismael inspireras av artister som Neil Young och Kathleen Edwards. Inte så svårt att förstå. Men ska man vara lite snålare med liknelserna påminner det mest om larmigare versioner av Peter LeMarc-låtar. Speciellt spännande blir det aldrig.
    Samtliga tre bandmedlemmar är 40 plus och den där ”huvudet före in i väggen-känslan” som yngre band ofta levererar infinner sig inte. Det här är istället enkel pop med tydliga takter och en sån där gitarr som man hört lika många gånger som man bytt strumpor.
    Skivan har dock en stor behållning: texterna. Låtskrivaren och sångaren David Berjlund sjunger om möten, tro och relationer. Lite svårförstått är det, men mestadels välformulerat och känsligt, utan att bli pretentiöst. Och frågan är om alla de orden gjort sig bättre i fler nertonade, akustiska versioner, eller kanske till och med som en diktsamling. För som det är nu kvävs de snygga texterna i bullrig vardagspop.