Det är omöjligt att lyssna till Paolo Nutini utan att kastas tillbaka i tiden. Inspirationen till denna, hans andra, skiva är med all önskvärd tydlighet hämtad från 1960- och 70-talets pop- och soulscen. Tyvärr blir det mer en påminnelse snarare än en renässans. För trots gedigna försök hamnar han i den otacksamma sitsen att han obönhörligt ställs i komparation med några av musikhistoriens största.
    Är detta då ett misslyckande? Nej! Jämförelser mellan Nutini och exempelvis Al Green eller Van Morrison vore såväl befängda som direkt orättvisa. Paolo Nutini påminner om många, men liknar få. Sunny side up låter som Cat Stevens skulle ha gjort om denne figurerat på Motown. En singer/songwriter som, med en ryggrad bestående av fantastiska medmusiker, leker fram såväl svängig souljazz som en mer traditionell gitarrbaserad och finstämd pop. Känslan som genomsyrar skivan är att det känns spännande, som att han är något på spåren. Men det är just det som blir skivans akilleshäl. Han nosar hela tiden vid något som skulle kunna bli fantastiskt, men just som han ska gripa tag på allvar tar det stopp och ett nytt sidospår inleds.
    Till er som fastnade för den charmige skotske pojkmannens debutalbum These streets, bered er på en överraskning! Stora steg har tagits sedan dess, röstens uttrycksfullhet, självsäkerheten samt modet att våga blicka tillbaka innan man blickar framåt. Allt detta gör att det i mångt och mycket känns som en helt ny artist. Frågan är dock om inte stegen blev lite för stora, och togs lite för snabbt. Grunden är dock lagd för en mycket intressant framtid.