Vare sig man formulerar sitt eget liv via Imperiet, som Marcus Birro på ett känslomässigt och stappligt sätt gör i den medföljande boken, eller bara förnöjt njuter av all den fantastiska musiken på Silver, guld och misär så fattar man ändå, precis som var fallet med Ebba Grön, att allt handlar om Thåström. Han är fyrbåken som alla söker, han är navet som får hjulet att rulla – han är den vackra, starka, sexiga, egensinniga konstnären som ingen kan nå, som ingen kan påverka eller mäta sig med, men som alla älskar.
    I rockenrollmått mätt är Thåström en gud. Ömsom hyllar och hänger vi honom, men han kommer aldrig nånsin att dö. Kom tillbaka år 4000 så ska du få se att man fortfarande dyrkar hans gärning. Jag är nöjd att jag fått träffa honom och låtits byggt upp min egen person i skuggan av hans musikaliska mantel. Jag känner mig nämligen hel i Thåströms sällskap, då frammanar jag kärlek och galenskaper från mitt flaxande liv precis som Proust av sin Madeleinekaka, men jag förnimmer även min egen dödlighet utan att gråta. Så här är livet (och rock’n’rollen), och sen är det över. Men vissa av oss tror att bara för att det finns död så innebär inte det slutet. Vi kanske ses år 4000 för att se vem som hade rätt…
    Att hålla en Imperietbox med fem CD och en DVD i handen framkallar i alla fall religiösa rysningar som ingen Spotify-ström eller Itunes-lista kan mäta sig med. Boxen luktar fränt, den har fysisk tyngd och skivorna ligger snyggt om lott inuti och bara väntar på att få göra sitt jobb, att få spela upp de 100 spåren. Så klart är de ett koncentrat av svett, stil, uppror, utanförskap, kärlek, tvivel, ilska, drömmar och allt annat Thåström gick igenom på 1980-talet. Det är onödigt att rabbla låttitlar, det är minst lika korkat att hävda att musiken är daterad. Thåström är den störste uttolkaren av den mänskliga upplevelsen min generation sett i detta snöpta land, allt annat är bara onödigt skitsnack. Och Synd är en av vår tids bästa plattor alla kategorier. Nog så.