Det finns väl ingen grupp som så exakt representerar samtida, genreföraktande popmusik som The Black Eyed Peas gör. Med cirkusdirektören will.i.am i spetsen har gruppen tagit både 2000-talets perfektionssträvan och samplingskulturen till nya nivåer, man har friskt snott allt man tycker är snovärt från i stort sett alla tänkbara stilar och dängor och sedan gjort det till något eget. Ja, man kan tycka vad man vill om resultatet, men man måste ju ge The Black Eyed Peas att de bemästrar konsten att låta väldigt varierat samtidigt som de ändå alltid låter som just The Black Eyed Peas.
Gruppens senaste alster presenteras som ett projekt, som en materialmassa som kontinuerligt ska bearbetas och utvecklas av DJ:s, remixare och gruppen själva. Akronymen The E.N.D. står sålunda för ”the energy never dies”, vilket väl också får sägas representera den dansanta stämning som genomsyrar albumet från början till slut. Man har också fått lite hjälp av diverse heta dansproducenter som David Guetta, Boys Noize och MSTRKRFT, och resultatet är ett album som består av lika delar knorrande electropop och perfekt producerad plastmusik.
Att komma med ett utlåtande känns överflödigt. Den första singeln Boom boom pow har redan sålts i flera miljoner exemplar, och om du inte planerar att bo under en stubbe i skogen hela sommaren, så kommer du att lyssna på det här albumet, vare sig du vill eller inte. Därför är det lika bra att tackla det här på rätt sätt, se saker och ting från den ljusa sidan. Jag tänker inte fokusera på Guetta-kletet, den konstant autotunade sången, de pinsamt uppenbara samplingarna eller textrader i stil med ”ring-a-ling-a-linga/ding-a-ling-a-linga.” Istället fokuserar jag på sorglösa örhängen som Meet me halfway och I gotta feeling samt den imponerande positiva, livsbejakande energi som gruppen ändå alltid lyckas utstråla. Och jag ska nog överleva sommaren. |