Det här är en fin och välkommen kärleksaffär. Sigur Rós förste kastratsångare Jón Thor Birgisson slopar både bebisjoller och påfrestande sockret-på-grädden-på-moset-crescondon, stänger in sig tillsammans med pojkvännen och tillika bandets gitarrist Alex Somers, de drar en fuktig värmefilt över huvudena, och ljuv musik uppstår. Somers är för övrigt mannen bakom bandets prisbelönta formgivningar, och sålunda är det anmärkningsvärt att Riceboy sleeps faktiskt låter ungefär som omslaget till ett Sigur Rós-album ser ut – sprött, nästintill vitt, oskuldsfullt, mjukt suddigt, som diffusa siluetter, som vibrerande trädkvistar i motljus. Musiken är intim och lågmäld men samtidigt nästintill sakral, resultatet är en vackrare kärleksförklaring än världens alla smält smöriga love songs-samlingar, och Riceboy sleeps är ett bättre och mer fokuserat album än något av alla de tröttsamma spektakel Sigur Rós ställt till med på senare år.