Jag vill inte vara en geografisk fascist eller så, men Telekinesis låter mig helt enkelt inte bortse från Seattleursprunget. Namn som ofrånkomligt poppar upp i skallen när jag lyssnar är Band of Horses, Death Cab for Cutie och någon gång Fleet Foxes. Att plattan är producerad av Death Cab for Cutie-gitarristen Chris Walla kan säkert ha med saken att göra.

                Albumet är i själva verket både ett album och, som bonus, en EP som släpptes tidigare i år. Personligen föredrar jag EP-låtarna, dels eftersom de har mer energi och dels för att jag inte kan se dem som soundtrack till Grey’s anatomy. De framstår bredvid albumet som mer ofixade och på det sättet charmiga.

                Men själva plattan har också sina goda stunder, exempelvis käcka popdängan All of a sudden, som lätt fastnar, eller glada och folkiga Awkward kisser, som på lite mindre än två minuter är precis lagom kort.

                Jag föredrar helt klart Telekinesis där de är pigga och käcka. Grey’s anatomy-aspirerande I saw lightning och dess likar hade jag lätt klarat mig utan.