2008 fick The Dodos sitt stora genombrott, med indiemått mätt. Det var då den stora hajpvågen, med Pitchfork i spetsen, gick ner sig i duons trumkantspeppriga och gitarrhamrande album. Med Visiter visade de hur folkpop kunde låta om man bara la manken till. Det fanns inte många tysta minuter trots den minimala konstellationen bestående av trummor och akustisk gitarr.

                Uppföljaren Time to die vittnar om några mindre förändringar. Logan Kroeber slår numera rakt på trumskinnet istället för att nyttja sidorna. Producenten Phil Ek har bidragit med en lyxigare ljudbild, tyvärr bara till musikens nackdel då den tidigare nerven försvinner i förpackningen. The Dodos hade antagligen mått bättre av, säg, Jari Haapalainen vid rodret. Men samma frenesi finns kvar och sprider ut sig så gott det går till den grad att några spår ganska snabbt faller i glömska. Antingen det, eller att man misstar en låt för en annan. Samma situation kunde uppstå på Visiter, men då kunde man alltid falla tillbaka till skivans behagligt råa stämning. Time to die är å andra sidan, hur tråkigt det än kan låta, en stabil fortsättning för ett band som redan funnit sin nisch. Nu ska den bara tas till nästa nivå.