Inledningen håller fanan högt med publikfjäskande låtar som Mycket väsen för ingenting, Punkdrömmar och Julia. Efter den öppningen tappas styrfarten. Tempot sänks och fortsätter vara sänkt innan det vänder strax innan slutet. Skillnaderna är alltför tydliga för att vara angenäma.

                En annan anledning till att jag ger en spelning med ett av de bästa popband jag vet ett så lågt betyg är basnivån. Den dränker stundtals stora delar av de andra instrumenten och större delar sång. Inte till drömmelodiernas fördel alls.

                De har en extra slagverkare med sig, som i princip bara gör skillnad i den omgjorda Här kommer solen där han spelar funkiga afrobeats. Nämnda låt är en höjdpunkt i och med dels Jari Haapalainens insats vid pianot, och dels det faktum att den är omarrangerad på ett kreativt sätt (även om jag i ärlighetens namn föredrar originalversionen som poppärla).

                Höstens poplåt Halleluja förorsakar mest jubel bland publiken och mest feeling hos mig. Säga vad man vill om att grejen med [ingenting] var deras flummiga blandning av popharmonier och postrockatmosfärer – välproducerade Halleluja är ändå klockren.

                Om jag bara kunde höra någonting av [ingenting].