Vemod och sorgsenhet sveper över svenska kvinnoröster. Förra året förväxlade jag Pernilla Andersson med Veronica Maggios vardagstristess. Efter Gör dig till hund går vägen tillbaka till engelskan. Ibland är det bäst att vända tillbaka, för att plocka upp små bitar som kan behövas i framtiden.
På nya skivan Ashbury apples har Pernilla Andersson störst likhet med Nina Perssons iskalla, men ändå inlevelserika, sång och Anna Ternheims djupt tunga vemod. Det är jazzigt blå djuphavstoner som simmar omkring i stilla vatten. Bilden av istappar som sakta smälter framkallas i min hjärna och stämningen känns ödslig. Denna känsla som kan bli verklig om vi inte tar hand om våra hav, en fråga som denna fiske-entusiastiska sångerska är starkt engagerad i.
Bakom omstöpta Don’t let me down har vi Twisted Sister, vilket är svårt att gissa i den här stillsamt ödmjuka versionen, som för övrigt återfinns på Anderssons minialbum The big cover up från 2007. Men en viss kärlek till den tuffare rocken kan anas i flera intron, intron som får en att tro att tempot ska bli högre, känslorna intensivare. Där känner jag mig lite lurad, förutom i inledningsspåret Thugs & heroes, där jag associerar till den återhållsamma hettan i Peggy Lees Fever.
Allt välgjort, välproducerat, genomtänkt och Pernillas röst ren och stabil men skivan blir ändå lika anonym som artistens eget namn, det behövs något som sätter sting på den stabila grunden för att hon ska gå hem hos den kräsna skivbotanikern och fiskarna i havets djup. En pärla eller en ful fisk, bara det stormar till lite åt något håll.
|