Elin har startat eget skivbolag och blivit mer självständig än tidigare. Hon spelar också fler instrument (”jag är ingen instrumentalist, men jag kan få instrumenten att låta”), och producerar till stor del själv men med hälp av Rolf Klinth.

    Titeln får mig att vilja beskriva plattan som ”fladdrig”. Tänk småfåglar. Den är lätt, nyckfull och strävar åt än det ena, än det andra, hållet. Vilket i detta fall är väldigt positivt. Elin har tidigare släppt plattor med fin countrypop, som var välspelad men likriktad. På detta sitt fjärde studioalbum tar hon ut svängarna mer, vilket ger ett helt annat avtryck. Ett som känns personligt och intressant.

    Influenserna, som tidigare har kunnat spåras till Bob Dylan och Lars Winnerbäck (som producerade debutplattan), har förökats med Regina Spektor och Marit Bergman. Riktningen är mer poppig och mindre country-aktig – men inte mindre Sigvardsson. Tvärtom.