New Tango Orquesta har gjort sig ett rätt stort namn och en karriär på att på snirklig stig följa i Astor Piazzollas fotspår, med episk nytango med influenser från många andra musikstilar. De har emellanåt gjort fantastiska låtar och lyckats återvinna musikstilen gång efter annan – de har aldrig känts rutinmässiga och tråkiga.

    På Vesper tar de ytterligare ett litet steg från det traditionella uttrycket och närmar sig, med försiktigt, nästan omärkligt, subtilt minimalism och tangerar nästan klassisk musik; låter tystnaden och försiktigheten bli mer aktiva beståndsdelar. Och genom att göra det lyckas man på samma gång distansera sig från Piazzolla-arvet samtidigt som man närmar sig det. Tonspråket och arrangemangen tar plats och brer ut sig, ibland utan att lämna något annat kvar i rummet, ibland iväg från tangon, ibland sammanstrålande och vänskapligt minglande, men alltid med ett mål, alltid med en melodi – som flyhänta versioner av tolkare av det som inte finns och det som borde. Och Prelude and ricercare ett stycke magi i allting, när redan man sugits upp som spillror och ser paradiset. Magiskt.